OSPÄNNANDE EPISOD.

Tidig morron, på väg till grannstaden. Temperaturen ett par grader över nollstrecket och vägbanorna är våta. Någon minut efter start kan jag konstatera att spolarvätskan är helt slut och tänker jippie! Eller, det gör jag kanske inte. Ringer till jobbet och frågar snällt om nån, omedelbart, kan komma ner till centrum med lite påfyllning.
Det visar sig dock att det är helt slut på spolarvätska på hela bygget och jag måste försöka klara mig utan tills dess att jag kommer till grannstaden. Där ska, om allt går enligt planerna, personal från depån där invänta mig vid Resecentrum med spolarvätskepåfyllning.
Jaha, påbörjar färden och - prick, prick, prick, prick, prick, prick, prick... (läses på svenska, ej engelska) - snart är vindrutan totalt igenprickad av salt smutsvatten från omkörande bilar. Frågar passageraren längst fram om han tror att vi tar oss ända till B. (för det känns som att nånting måste jag säga så han inte tror att jag bara sitter där och inte använder vindrutetorkarna bara för nöjes skull...), och han är något skeptisk...
Halvvägs är jag på väg att stanna på en P-plats och kasta snö på rutan för att få rent, men bestämmer mig i sista sekund för att skita i det.
Hur det nu är kommer vi fram, och dessutom står där faktiskt någon med en stor kanna spolarvätska, precis som överenskommet. Efter påfyllning och några drag med vindrutetorkarna öppnar sig en ny värld och jag kan återigen köra på skicklighet och inte bara på tur, s.a.s...

Hursomhelst så kändes det lite pinsamt att köra en buss full med folk och med så begränsad sikt! Hoppas att ingen, förutom han längst fram, märkte nåt.

Just ja, att köra genom den nyasfalterade rondellen gav inte upphov till några speciella känslor eller tankar utan resulterade snarast i något av ett antiklimax... :)