ETT ALLDELES FÖR LÅNGT INLÄGG...

Den mörka morronen inleds, precis som dagen innan, med tre varv direktbuss till grannstaden. Tre varv är faktiskt i mesta laget, och i synnerhet två dar i rad, men det är bara att bita ihop och försöka uppbåda åtminstone en viss nivå av koncentration.
Ordet "oprofessionell" dök häromdan upp i en kommentar i samband med att det var slut på spolarvätska, ni vet.
En aning oproffsigt, eller nånting åt det hållet, känns det också att köra runt i en buss vars ena sidoruta är alldeles, ja, ihoptejpad eller hur det ska beskrivas. Det hela är inte helt olikt operationsstygn, fast i jätteformat och gjorda med Bussgodstejp istället för tråd.
Som sagt - alldeles proffsigt känns det kanske inte, och det är lite svårt att t.ex. känna nån större yrkesstolthet i ett fordon delvis täckt av, delvis fladdrande, tejp. :)
Torkarbladet på förarsidan var denna morron däremot i absolut toppskick, och trots regn och salt och jävelskap var sikten utmärkt!
Fem +!
Dagens första "ÅH NEEEJ..." kom nån timme senare då jag kört in på gaten för att ta på en ny last passagerare. Vem kommer haltande där, om inte... jo, det är definitivt han, komplett med sån där "tantkärra" och allt. Han = (återigen) en äcklig gubbe. Det var flera år sen nu som jag såg det där långa, flottiga håret och uppsynen som påminner om Bob i "Twin Peaks", men han ser precis likadan ut som då för kanske sju år sen då han snodde min plånbok. Ja, det måste ha varit han, för någon annan person satt inte kvar i främre delen av bussen den gången då jag var tvungen att gå bak och hjälpa till med att lyfta av en barnvagn.
Senare på kvällen, den gången, ringde någon som hade hittat min plånbok inne på en kundtoa i grannstaden.
Det positiva var iallafall att allting var kvar förutom de få kontanter jag haft samt två piller (totalt harmlösa, tror det var huvudvärkstabletter) i myntfacket.
Jaha, nu har han alltså, efter flera års frånvaro, börjar åka buss igen, något jag helt klart kunde ha klarat mig utan!

Djävulskt trött efter dom tre varven.

-
Ett antal timmar senare (det är nu eftermiddag) kan jag konstatera att stan tydligen kompletterats med ytterligare en trafikpropp. En gata som annars brukar vara hyfsat framkomlig visar sig idag hysa en minst 200 meter lång bilkö. Det är tamejfan otroligt! Antalet fordon i den här stan verka öka exponentiellt, eller vad det heter. Ständigt längre och längre köer, fler och fler bilar.
Ökningarna av allt verkar aldrig stagnera.
I H-hagen kliver två stycken på vid en sån där belysningsbefriad hållplats som jag tidigare har visat på bild. Båda är svartklädda och saknar reflex. Jag rotar fram två reflexer (vi delar ut gratis) och ger till dom.
"Vi har redan fått, men vi har dom inte på oss idag", säger den ena medan dom tar emot reflexerna.
Jamen vad BRA att ni informerar om det och framstår som extra korkade.
När vi kommit in till centrum kommer båda två fram till mej och visar stolt upp sig: "Titta! Nu har vi hängt på oss dom!"
Jag utdelar beröm och dom traskar iväg. Det är iallafall bra när folk skärper till sig.
Nästa vända till H-hagen. Nu står en totalt svartklädd, inklusive långt nerdragen svart mössa, kille vid en annan becksvart hållplats. Han syns verkligen verkligen inte, och jag ger även honom en reflex.
Försöker ge iallafall, för han avböjer med orden "Nej tack, det är bra", och går och sätter sig längst bak.
BRA!? Nej, det är INTE bra!!! Känner mej OTROLIGT uppretad på folk som inte ens kan ta EMOT en reflex och LÅTSAS att dom ska bättra sig!
"Nej tack, det är BRA."
IDIOT!!!
Linje 701. Tillbaka i centrum. Två sekunder efter avgångstid och ska precis rulla iväg då det bankar på dörren.
Gissa vem? My favourite from the other day... Pissgubben alltså.
SUCK.
Jag öppnar med orden "Ska du inte med bussen som står bakom? 702:an? Det skulle du iallafall häromdan?" (i ett desperat försök att slippa honom).
Han bara tittar på mej utan att säga nånting, håller fram busskortet och går och sätter sig. Eftersom jag nu påtalat att det här inte är "hans" linje, han har fungerande busskort och inte verkar vara varken alldeles redlös eller har kallingarna framme är det inte mycket mer jag kan göra, så han måste väl få åka då.
Strax därpå när vi närmar oss första hållplatsen plingar det och jag hör en annan passagerare säga: "Men hon frågade ju när du gick på, om du inte skulle med 702:an!"
P-gubben har alltså upptäckt att han är på fel buss, har rest sig upp och vill nu kliva av.
"Ja, det gjorde hon faktiskt!", säger den andra passagerarens sällskap.
"Ja, jag frågade ju om du inte skulle med 702:an!" upprepar jag, som värsta ekot.
Huvudsaken var väl iallafall att han gick av och inte, som ju kunde ha varit fallet, följde med ända ut till H-sjö och tillbaks igen.

The End. Äntligen.