VERKLIGHETEN=UTANFÖR ARBETSTID?

Eftersom jag var surt negativ igår får jag väl neutralisera det hela genom att vara basiskt positiv idag! (Var får jag alla fina formuleringar ifrån..?)
Jo, det finns väldigt trevliga passagerare också, och åtminstone fem stycken har jag träffat i... ja, i vad? I verkligheten..? Ja, utanför arbetstid är iallafall vad jag menar!

På en linje 19 för lääänge sen träffade jag T., en tjej med artistdrömmar. Senast jag såg henne var nu under hösten, provsjungande i en "Idol"-audition på tv. Några år tidigare var hon med i nån sorts show på typ Silja Line eller liknande , men sen tappade vi kontakten. Jag minns en gång då vi stötte ihop på Hemköp vilket ledde till improviserat(-d?) fika hemma hos henne under det att vi utbytte erfarenheter av bl.a. KBT (kognitiv beteendeterapi) och diverse annat "psyk-relaterat". Minns att det där samtalet betydde mycket för mig just där och då.

Och så var det, för lika länge sen (-99?), på linje 701 I. och hennes flickvän A.
I. var en väldigt annorlunda människa. Sitt namn, I. (ett mycket ovanligt namn kan jag säga), hade bara liksom "kommit till henne" en vacker dag/natt, och hon bytte snabbt bort det vanliga Svenssonnamn hon haft fram till dess. I. var mycket vacker med långt mörkt hår och vita kläder. ALLTID vita kläder. Inte nog med de udda sakerna som namnet och de vita kläderna - hon spelade dessutom harpa.
(Nu var jag ju tvungen att googla på det här I-namnet och hittade faktiskt en "riktig sajt". Kan väl ändå inte skada att länka till den?)
Flickvännen A. var däremot violinist, men även hon mörkhårig och oftast klädd helt i vitt. De var väldigt tjusiga tillsammans, A. och I.
Så småningom drog dom till Stockholm för att börja på Kungliga Musikhögskolan eller hur det var, och kontakten rann ut i sanden.

...och så har vi ju den gamla (eller snarare före detta, för gammal kan man nog inte säga att hon är) lapplisan L. på 702:an som jag inte minns hur jag började prata med, men som hursomhelst fortfarande åker buss regelbundet vilket innebär att vi ses då och då. Vi var och fikade nån gång för tusen år sen, men efter det har det bara blivit flyktiga små chatt på bussen där vi kommit överens om att återigen ta en fika nån gång (längre än så har vi inte kommit! :))

Ja, jag har ett par exempel till men jag vet inte om nån är överdrivet intresserad.
Vad jag ville ha fram var iallafall att precis som det finns, i mitt tycke, vämjelseframkallande busspassagerare, så finns det även många som är raka motsatsen!
Under mina nio år som förare har jag träffat/stiftat bekantskap med ett stort antal snälla, kloka och supertrevliga människor, haft förmånen att föra många intressanta samtal med en rad olika personligheter (naturligtvis medan bussen stått stilla eftersom samtal är förbjudet under färd... ;)) och positivt förvånats, över t.ex. übercoola tonåringar som ropar hejdå och tack för skjutsen när de kliver av.